Johan Håkansson om sportens framtid: ”En busunge bland racketsporter”

Johan Håkansson är en av de som har betytt allra mest för sportens framfart i Sverige. Att det blev så beror på ett vågat karriärsval och – om du frågar honom själv – slumpen. 

Sedan Johan Håkansson fastnade för padel har han blivit med sajt, podd, skrivit bok, synts i tv-sändningar och varit en stor del av utvecklingen av såväl sporten som bevakningen kring den. Frågar du honom själv är det av en ren slump. Efter mer än 20 år som anställd journalist tog han steget till att bli egen.

– Jag funderade på vad jag skulle göra. Då fick jag ett chattmeddelande av en kompis från Stockholm som skrev ”du är fri nu, du kan göra vad du vill. Varför inte starta en padelblogg?”. Det var en bra idé. Jag hade nyss fastnat för sporten och det var frustrerande att det inte fanns några texter om padel på svenska. Någon borde göra det och jag insåg ju mer jag tänkte på det att den personen nog var jag. Här fanns både passionen och rätt bakgrund.

Från blogg till Padelfeber

Det är inte mer än fem år sedan. Bloggidén resulterade i sajten Padelfeber. Det som i dag håller landet à jour kring allt inom elitpadel.

– Vi som spelade uppe i Norrbotten visste i princip ingenting om spelarna i Skåne. Landet bestod av padelöar och det som hände i den ena staden var okänt i den andra. Jag ville att sajten skulle fungera som ett gemensamt torg och en utbildningsplattform, men även ett debattforum för att lyfta frågor som var viktiga. Gensvaret visade att det var efterlängtat. Padelfeber skapade en gemenskap, säger Johan.

Sveriges första bok om padel

Med åren har engagemanget för padel blivit ännu större. Han driver podcasten Padel Mundo tillsammans med sportkommentatorn och journalisten Jesper Hussfelt, han medverkar ofta som expert i Studio Padels sändningar och tidigare i år blev han aktuell med en bok om sporten.

– Förlaget Roos & Tegnér ville att jag skulle skriva Sveriges första bok om padel. Första tanken var att det aldrig skulle hinnas med. Men de övertygade mig, samtidigt som att jag insåg att jag är över 50 år och att det snart är dags att summera yrkeslivet. Till slut kunde jag inte motstå tanken att kunna säga: ”… och så skrev jag Sveriges första bok om padel”.

– Jag skrev sena nätter och tidiga morgnar. Det var flera månader som var osunt tuffa och till sist fick jag rena utmattningssyndrom. Jag minns en dag när jag stod på Ica och undrade vad jag gjorde där. ”Hur hamnade jag här och vad ska jag göra?”. Då drog vi i nödbromsen och sköt på deadline. I våras blev boken klar.

”Ständig resa att förstå slagen och taktiken”

Intresset för sporten sträcker sig inte bara till bevakningen. Givetvis är Johan också fullkomligt biten och spelar själv. Problemet är tiden – men bra veckor blir det ändå tre–fyra gånger.

– En fara med mitt yrkesliv är att passionen övergår till något annat. Men än så länge tycker jag att det är extremt kul att spela. Det är en ständig resa i att förstå slagen och taktiken. Och ju mer jag förstår, desto roligare blir det. Jag får tillgång till nya världar av förståelse och når ”en ny level”. Det är fascinerande.

Allt är inte frid och fröjd med kärlekssagan

Men allt är inte frid och fröjd i kärlekssagan mellan Johan och padel. Han har också stött på motgångar och hinder på vägen, som i somras när han bevakade EM i Marbella. Ett uselt arrangemang, enligt honom själv.

– Bland det värsta som jag har upplevt under alla mina år som journalist. Det fanns ingen beredskap för mediebevakning, det var omöjligt att komma i kontakt med de ansvariga och ingen möjlighet till ackreditering på förhand. Vi åkte ned för att lösa det på plats, men släpptes inte ens in för att se matcherna. Det rådde fotoförbud och vi hade varken platser att jobba på, internet eller elektricitet. Det var absurt. Allt som jag har slagits för under mina år inom sporten bara dog. Vi är några få som har slitit häcken av oss för att bygga och utveckla padel, nu var man bara sedd som ett problem.

– Och det var även från svenska förbundets håll. De har en ambitiös hållning, men har börjat bygga upp murar med regelverk. Allt ska vara så märkvärdigt gentemot media – och det är enbart Sverige som håller på så. Det är en riktigt tråkig utveckling.

Om du tittar i kristallkulan och drömmer dig bort. Var är sporten om tio år?

– I elitpadeln har vi ett helt gäng svenska heltidsproffs. Kanske till och med några som tillhör världstoppen. Vi är en nation att räkna med, en av de fyra främsta, och en maktfaktor. Här hemma finns det en harmoni och sporten är mogen. Med det menar jag att vi har en fungerande barn- och ungdomsverksamhet och att de unga kan spela till vettiga priser. Får vi till det kommer det fram elitspelare i en logisk ström, precis som Spanien i dag.

– Sedan tror jag att sporten mår bäst av att ha en avslappnad attityd. Allt behöver inte vara gravallvarligt. Padel får gärna vara lite som snowboard är i den alpina världen – en liten busunge bland alla racketsporter.

Och själv då? Står du fortfarande på banan?

– Har jag bara hälsan spelar jag även om 20 år. Jag ser fram emot att få 20–30 bra år till och då ska de till stor del bestå i att njuta av padel och att fortsätta skaffa nya vänner.