Båstad har ersatts av Madrid. De svenska sparringpartnerna mot WPT-spelare. Hanna Knutsson har siktet inställt på att nå världstoppen.
– Jag ska leva min passion fullt ut, säger hon.
När Tidningen Padel når Hanna har hon precis sajnat kontrakt på en lägenhet i Madrid. Bara några dagar tidigare klev hon av flygplanet, och sedan dess har det varit fullt fokus på träning.
– Ja, de skrev upp mig på tre pass per dag, säger Hanna och fyller snabbt i:
– Eller sanningen är väl att jag gjorde det själv. Det har varit lite tuffare än vad jag tänkte mig…
Hanna Knutsson är en av Sveriges största padeltalanger. Men precis som många andra i sporten föll hon för tennis i ung ålder.
– Det är nästan religiöst hemma i Båstad. Det var i princip obligatoriskt när jag växte upp. Mamma och pappa ville att jag skulle testa på allt som fanns att erbjuda. Det var friidrott, jujutsu, ridning, gymnastik… ja, det mesta egentligen, men tennisen lockade mest. Från det att jag var sex–sju år var veckorna fyllda, säger hon.
”Klimatet på tennistävlingarna var tufft”
Att hålla sig aktiv och röra på sig har alltid varit Hannas melodi. Hennes egen förklaring är att hon alltid har behövt göra sig av med mycket överskottsenergi för att nå en ”normal nivå”. I tennisen gav det utlopp i träningar, tävlingar och ännu fler träningar.
– Klimatet på tävlingarna var tufft. Det var inte lika kul att tävla när alla tjejer såg varandra som fiender och föräldrar lade sig i. Till slut började jag fundera på vad jag höll på med. ”Varför står jag här klockan 7 på morgonen och tränar servar?”. Det var inte alls likadant för killarna, som var vänner på ett helt annat sätt. Mina föräldrar sa till mig att jag skulle försöka ta till mig sporten som brorsan gjorde. Han hittade flera vänner inom tennisen, säger Hanna.
Brorsan, ja… Calle Knutsson. I dag rankad fyra i Sverige. För några år sedan blev han den förste svensken att flytta till Spanien för att satsa helhjärtat på padel. Det var innan pandemin bröt ut, något som tvingade hem honom igen.
– När vi var små hade vi inte lika bra kontakt. Det skiljer fem år på oss och han hade fullt upp med sin tennis. Med åren har vi blivit allt tajtare och förstått att vi har samma intressen. Däremot är vi inte så duktiga på att kommunicera med varandra. Andréas Johansson, vår gemensamma tränare, skrev att de var i Madrid i går. Det hade jag ingen aning om, men vi träffades och åt middag ihop.
Skeptisk till en början – men föll direkt
Till viss del var det Calle som fick in Hanna i padelburen.
– Han berättade att han hade börjat spela lite. Sedan såg jag några spela i Båstad och tänkte ”Vad är det här för något fjantigt? En minitennisbana med väggar”. Jag var skeptisk, men började träna någon gång i veckan. Jag kan inte säga att jag föll direkt. Sporten fick kämpa med mig.
Till slut insåg hon att ”minitennisen” var rätt rolig.
– I tennisen var jag väldigt ensam och jag som är social och öppen av mig vill gärna ha folk omkring mig. Det var kul att ha en partner vid min sida.
– Jag minns första gången jag tävlade. Gud vad kul det var. Jag anmälde mig till alla tävlingar jag kunde. Då, år 2018, fanns det inte så många tävlingar, men jag var med på alla.
Hanna Knutsson teamade upp med Amanda Girdo
Tidigt i padelkarriären teamade hon upp med Amanda Girdo i junior-SM. Det blev guldmedaljer direkt.
– Vi kvalificerade oss för junior-VM och jag insåg att jag kunde bli rätt duktig. Padel kanske var någonting för mig och jag bestämde mig för att ge det ett försök. Då började min satsning.
Satsningen har tagit henne till Madrid. Hennes nya hemstad, där hon ska bo, leva och spela padel under allra bästa förutsättningar.
– Det känns jättebra. Jag bodde i södra Spanien när jag läste på gymnasiet, kan språket och känner mig trygg med kulturen.
Känner du av någon nivåskillnad på spelet jämfört med hemma i Sverige?
– Hittills har det varit lite blandat. Ibland kan det komma någon som inte har spelat så länge. Rätt som det är spelar jag med tjejer som är etablerade på WPT. Alla sparrar upp och ned, det är en väldigt bra stämning. I Sverige vill ingen sparra nedåt, här är det tvärtom och alla är inbjudande.
Hur skulle du beskriva dig själv som spelare?
– Jag är en ganska offensiv spelare. Gillar att attackera och styra vid nätet. Nu i Spanien kommer jag att få jobba för att bli lite lugnare. Jag spelar alltid med stor passion och brinner för padel. Det är så himla roligt.
I slutet av september skrev hon kontrakt på bostad. Nästa steg är att köpa bil för att enklare kunna ta sig till M3-akademin, träningscentret strax söder om Madrids citykärna. Planen är att hon ska bli kvar och träna, utveckla sitt spel – och nå toppen.
– Jag ska leva min passion fullt ut.
Hanna Knutsson
Ålder: 19.
Bor: Madrid.
Sysselsättning: Spelar padel och studerar juridik och kriminologi på distans.
Familj: Mamma, pappa och storebror Calle.
Intressen: Resa, juridik, natur, mat och att träna.
Racket: Black Crown Piton Nakano 15K.
Favoritslag: Vibora. ”Den är go´ alltså”.
Partner: Smilla Lundgren.
Faktaruta
Hanna Knutsson mot glasväggen
Drömpartner inom padeln?
– Åh, det är svårt. Här nere är det så många som är duktiga och snälla. Jag älskar Alejandra Salazars sätt att spela. Men Paula Josemaria har en sådan charm i sitt spel. Dessutom är hon vänsterhänt. Som backhandspelare är det en dröm att få spela med en vänsterhänt.
Ditt vassaste slag?
– Jag får mycket beröm för min vibora och bandeja. Det finns en bra story kring den. Precis när jag hade börjat tränade jag med Fredrik Lind. Jag bad honom att lära mig, så vi stod och slog bandejas i två månaders tid. Jag skulle slå 100 på rad som satt, missade jag en efter 50 var det bara att börja om. Det har gjort att jag är väldigt bekväm och kan trycka på med kontroll.
Det dummaste du har gjort i buren?
– Oj. Det finns nog ganska mycket tyvärr… Jag spelar med så mycket passion och är helt inne i varje slag. Ibland kan det komma saker ur min mun som jag varken tänker på eller står för. Som när jag missar en golden point, så avgörande det kan bli. Efter vissa matcher kan jag ha ont lite överallt och undra vad jag har hållit på med. Det är för att jag ovetandes har slagit mig själv i stridens hetta.
Hur lång tid tar det att borsta av en förlust?
– Det beror förstås på. Matchens dignitet och hur mitt spel kändes är två parametrar. Förlorar vi när jag har spelat bra kan jag gå och grubbla på det länge. Vi förlorade i första omgången på SPT Vilshärad i somras, den förlusten kan fortfarande tära när jag tänker på den.
När ser vi syskonen Knutsson i en mixed-turnering?
– Haha. Vill man ens det? Nej, men det ska nog gå att lösa. Jag ska träna hårt ett år och bli bättre än honom, det är ett krav innan vi spelar ihop.
– Jag har alltid sett upp till Calle och vill bli vassare än honom i allt. Det har ofta handlat om vem som har lyckats bäst, vem som springer snabbast, får bäst betyg. Inom fem år lovar jag att jag är bättre än vad han är i dag, avslutar Hanna och skrattar.
