Paralympicsstjärnan: ”Blir gärna ambassadör för parapadel”

Fyrfaldig Wimbledonmästare. Paralympisk guld- och silvermedaljör. Tolv SM-guld. Nomineringar till Jerringpriset. Bland mycket, mycket annat.

Stefan Olssons meritlista inom paratennis är minst sagt imponerande. Nu har han fått smak för padel.

Stefan Olsson föddes med muskelsjukdomen AMC (Artrogrypos Multiplex Congenita) som innebär stela leder och för lite muskelfiber. Ett första läkarutlåtande sa att han aldrig skulle kunna sitta upp. 

I dag, vid 34 års ålder, tillhör han världseliten på tennisbanan – och har gjort så i 15 år. Men nu är det slut. Eller?

– Ja, nu är det nog det. Kanske. Jag tror inte att kroppen pallar att trycka på i tre år till, om man ser till nästa Paralympics, säger Stefan.

Parapadel – en bra inkörsport för rullstolsburna

I stället lutar det kanske mer åt padel. En sport som Stefan fick upp ögonen för ordentligt under pandemin.

– Vi får väl se vart det leder. Först och främst spelar jag för att det roligt, för att ha ett gott häng med polarna, men det känns som en perfekt sport för oss som sitter i rullstol och en inkörsport för de som vill börja med idrott. 

– Mindre bana, man spelar två och två och som rullstolsburen kan jag spela med gående. 

Vilken är den svåraste omställningen?

– Att man slår för hårt och därmed bjuder in motståndarna. Annars är det mycket som jag känner igen från tennisen. Bortsett från glasväggarna då. De måste man passa sig för…

Tar gärna rollen som ambassadör

I dag finns det för få utövare av parapadel i Sverige för att något större, organiserat seriespel ska startas. Men Stefan ser fram emot vad framtiden för med sig till sporten och är inte motståndare till att själv axla manteln som framtida ambassadör.

– Den rollen tar jag gärna på mig. Bara i lilla Djurås kommer två nya hallar snart att stå klara, så det kommer säkerligen att ske något nationellt för oss som sitter i rullstol också.

Att inte prata paratennis med Stefan vore på gränsen till ofint. Stefan har varit proffs sedan 2004 och tillhört världseliten sedan dess. Och allt började, precis som för Björn Borg, med racket och boll framför en garagedörr.

– Jag var väl runt 5 år och visste inte ens om att rullstolstennis fanns, så det blev att slå slag mot garagedörren. Två år senare fick jag chansen på en prova-på-dag och fastnade direkt.

”Har varit en fantastisk resa”

Stefans talang gick inte att ta miste på och redan som 20-åring blev han proffs. I dag kan han se tillbaka på segrar i Wimbledon, Paralympics och på ITF-tävlingar över hela världen.

– Det har varit en fantastisk resa. Jag har fått följa solen varje år med tävlingsstart i Australien.

En makalös karriär som kanske nu har fått sitt slut under sommarens Paralympics i Tokyo.

– Det var verkligen fantastiskt roligt. Att jag dessutom fick vara fanbärare på invigningen blev pricken över i. Som utövare är det mindre chans att få äran att bära flaggan än att spela hem ett guld.

Nu blev det förlust redan i tredje omgången, är du besviken?

– Nej, inte direkt. Det är sådant som händer. Jag gjorde allt jag kunde och var två bollar ifrån seger, men den här dagen var han (Tom Egberink) bättre. Jag gav honom en match, i alla fall.

Tror parapadel går mot en spännande framtid

Att proffskarriären går mot sitt slut innebär inte att Stefan lägger sitt racket på hyllan. 

– Tennisen har blivit något av min identitet och kommer alltid att finnas där. Nu hoppas jag att kunna hjälpa yngre förmågor att välja och satsa på paratennis, men också inom parapadel som jag tror går mot en spännande framtid.

Vad kommer du att sakna mest?

– Den mentala tuffheten som krävs under matcherna, att jobba för att hänga med de bästa. Samtidigt kan jag se tillbaka på en karriär som jag är väldigt glad och stolt över.